Servicechefen Tiina Koski vände sig till polisen när mobiltelefonen fylldes av dödshot. Det gällde också hennes barns säkerhet. Tingsrätten dömde gärningsmannen till 30 dagars villkorligt fängelse.
Jag dödar dig, galen jag skär upp halsen på dig, nej utan jag skjuter eller skär.
Tiina Koski, 49, är servicechef på Ravattula dagverksamhet för personer med funktionsnedsättningar. Hon tar fram sin gamla arbetstelefon ur skrivbordslådan. Den är full med meddelanden från en brukare.
Meddelandena innehåller bilder på en blodig kniv och rikligt med verbala beskrivningar på hur brukaren tänker döda Koski.
– Jag reagerade inte så mycket på de allra första meddelandena. Jag förringade det och tänkte att det går nog om. Men det gjorde det inte, suckar JHL-medlemmen Koski.
De första dödshoten fick Koski för två år sedan, de sista dagen innan tingsrätten fällde sin dom. Det är textmeddelanden, försök att ringa upp, hot i voicemejlen.
– Det kan komma tiotals hot på en kväll. Jag ställer
telefonen på ljudlöst efter jobbet, men jag känner på vibrationerna att det har
börjat igen.
”Jag funderar varje dag om jag gjort rätt”
Hittills har Koski fått över 900 meddelanden. Alla finns kvar i hennes gamla och i hennes nya arbetstelefon. Till sin arbetsgivare, Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt, har hon gjort ett par HaiPro-anmälningar om farliga situationer. Dessutom har hon berättat om de fortsatta hoten till sina chefer och till distriktets arbetarskyddschef.
– Jag ställer telefonen på ljudlöst efter jobbet, men jag känner på vibrationerna att det har börjat igen.
Efter att ha fått några tiotal hotfulla meddelanden kontaktade Koski polisen. Hon vände sig till polisen på nytt i maj 2018. Då hade brukaren hotat att också döda Koskis barn.
– Jag frågar mig varje dag om jag gjorde rätt när jag
polisanmälde en person med intellektuell funktionsnedsättning. Men när det
gäller mina egna barns säkerhet kunde jag inget annat. Och dessutom måste också
jag få leva och jobba utan att vara rädd.
”Ibland tar brukarnas känslor över”
Ravattula dagverksamhet i Åbo besöks varje vecka av ungefär hundra brukare som får särskilt stöd, i åldern 16–70 år. Det finns många slag sysslor: bland annat att montera och packa produkter för privata företag, sticka och sy, snickra och utföra metallarbeten.
– Vi gör en individuell plan för var och en och försöker hitta trevliga och meningsfulla sysslor eller hobbyer, säger Tiina Koski, som är chef för den sysselsättningsfrämjande servicen.
Handledarnas och arbetskonsulenternas arbete kräver yrkeskunskap, vaksamhet och påpasslighet.
– Ibland tar brukarnas känslor över och de kan
plötsligt bli hotfulla, till och med våldsamma. Vi har lärt oss förutse
situationerna och behöver polisen sällan, säger Koski.
Personalen består av 25 personer och Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt har huvudsakligen tagit väl hand om deras arbetssäkerhet, säger Koski.
– Hela personalen har utbildats i förebyggande och hantering av utmanande beteende enligt MAPA-metoden. Dessutom har vi goda resurser för att introduktion till nya arbetstagare.
Koski berömmer säkerhetskulturen i organisationen. De arbetsrelaterade riskerna har kartlagts och vid behov har åtgärder vidtagits. Det finns en handlingsinstruktion för våldsamma och andra exceptionella situationer och personalen uppmuntras att göra HaiPro-anmälningar.
– Det är bara en sak jag känner att jag lämnats ensam med. De där dödshoten.
– Jag uppmuntrar också mina egna medarbetare till det, eftersom man utgående från anmälningarna kan höja riskklassificeringen av en brukare och då kan man vid behov få hjälp av stödteamet eller kommunikationshandledaren. Det är i allas intresse, såväl brukarnas som de anställdas.
Dagverksamheten ligger i en tidigare järnhandel, men säkerheten i lokalen har förbättrats genom att bygga flera nödutgångar. En sådan byggdes in också i Tiina Koskis arbetsrum i efterhand.
– Det är bara en sak jag känner att jag lämnats ensam
med. De där dödshoten.
”Jag kommer och skrattar på din grav”
Tiina Koski bläddrar i telefonen och tar fram ett meddelande.
Döden som dödar dig är jag. Och sen kommer jag och skrattar på din grav.
Meddelandet kommer från en person som varit gått på dagverksamheten en lång tid.
– Så småningom blev brukarens beteende mot dagverksamhetens övriga brukare och anställda så hotfullt att jag som chef var tvungen att utfärda ett tillfälligt portförbud. Jag skulle ta semester och ville försäkra mig om att ingen annan blir utsatt för fara.
Brukaren gillade inte beslutet och då fick Koski de första hotmeddelandena.
– Brukarens beteende blev så hotfullt att jag var tvungen att utfärda ett tillfälligt portförbud.
Efter semestern träffade hon brukaren några gånger i förbigående då Koskis chefer tagit beslutet att låta brukaren återvända till dagverksamheten.
– Det uppstod våldsamma situationer, där handledarna var tvungna att hålla fast brukaren för att trygga de övriga brukarnas säkerhet. Några gånger var vi tvungna att söka igenom brukarens väska för knivar.
När brukarens beteende blev allt mer aggressivt beslutade specialomsorgsdistriktet att lägga om servicen för brukaren.
– Brukaren fick en egen specialassistent på sin boendeenhet. Efter det fick jag dödshot stup i kvarten.
”Jag skickades på medling”
När Tiina Koski fick de första dödshoten uppmanade hennes man, som jobbar inom barnskyddet, henne att omedelbart polisanmäla hoten.
– Men det kan jag ju inte, tänkte jag. Det gäller ju en person med intellektuell funktionsnedsättning som har många problem i sitt liv. Polisanmälan? Det hör ju bara inte till i den här branschen.
Koski betonar att ingen ska bli utsatt för fysiskt eller psykiskt våld i sitt arbete. Men när det gäller en själv och det är frågan om en person med intellektuell funktionsnedsättning är det överraskande svårt att agera.
– Den etiska konflikten är så stor. Därför önskar jag att arbetsgivaren skulle ha ett mer aktivt grepp. Om den som utsatts för hot eller våld är för orklös för att polisanmäla kan arbetsgivaren göra det.
I många sjukvårdsdistrikt och vårdsamkommuner är detta redan praxis. Till exempel Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt har en tydlig instruktion: ”Allvarliga våldsamma situationer som leder till skador polisanmäls alltid. Om offret inte kan eller vill göra anmälan själv gör arbetsgivaren polisanmälan. I lindriga fall av våld gör arbetsgivarens representant en polisanmälan på begäran av offret om det anses befogat. I varje fall görs en bedömning i samarbete med arbetarskydds- och säkerhetspersonalen.”
– Polisanmälan? Det hör bara inte till praxis inom funktionsnedsättningsområdet.
Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt agerade annorlunda. Distriktet beordrade Tiina Koski att delta i medling med förövaren.
– Jag motsatte mig medlingen, men som tjänsteinnehavare kunde jag inte vägra när arbetsgivaren befallde. Det ordnades två sessioner, där vi kom överens om att det blir slut på hotmeddelandena.
Bara 45 minuter efter medlingssessionen plingade det i Koskis telefon.
Ett nytt dödshot.
”Bara en har frågat hur jag mår”
Under nästan hela intervjun håller Koski tillbaka tårarna. Över 900 dödshot har lämnat ett sår.
– Om man ska försöka hitta något gott i det här så är det tur att det drabbade mig och inte någon av de anställda på dagverksamheten eller någon yngre kollega.
Medarbetarna på dagverksamheten har hjälpt Koski genom den svåra tiden. Hon har också fått praktiska råd inför rättegången och det mentala stöd hon önskat från sitt fackförbund JHL.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning hör inte hemma i fängelset.
Ett alternativ är att besluta om vård mot personens vilja.
För Koskis chefer har ärendet varit svårt att hantera och många har förstummats av problemets vidd.
– Det är många som känner till dödshoten, men det är bara en som har frågat hur jag mår. Några gånger har jag fått frågan om jag behöver arbetshandledning. Jag har svarat att det passar mig, men det har lämnats upp till mig att ordna det. Det har jag inte då haft krafter för.
Också på företagshälsovården skulle Koski ha önskat sig mer
stöd.
”Ibland känner jag mig värdelös”
Värdelös. Så beskriver Tiina Koski hur hon känner sig.
– Förövaren bor på en boendeenhet, men går fri. När jag har fått hot har jag bett personalen ta ifrån hen telefonen ens tillfälligt. Men det finns det inte tillräckliga grunder för eftersom självbestämmanderätten är så stark.
Koski har redan för flera år sedan skaffat spärrmarkering, som hindrar utlämning av uppgifter om hennes adress och hemkommun. Hon skaffade hemliga telefonnummer till sina barn genast efter att de blev hotade.
Men det skulle vara besvärligt att ha hemligt arbetstelefonnummer eller byta det ofta eftersom dagverksamheten marknadsför underleverantörstjänster till företag och servicechefen måste vara nåbar.
– Jag ville inte blockera förövaren eftersom jag vill
veta om någon hotar min familj. I värsta fall kunde brukaren ha börjat hota
någon annan anställd om jag hade blockerat hen.
Arbetsgivaren: Varje fall måste tas på allvar
Direktören för Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt Seija Aaltonen medger att det förekommer våld och hot om våld inom funktionsnedsättningsområdet.
– Hot mot personal förekommer då och då – det är inte ovanligt. Jag och min familj har också blivit hotade, säger hon.
Aaltonen säger att varje fall måste tas på allvar.
– Om den som hotar är vår egen brukare försöker vi först öka övervakningen av brukaren så att hen inte kan förverkliga sitt hot.
– Självbestämmandelagen ställer stränga villkor för hur mycket man kan begränsa kommunikationen för en brukare med intellektuell funktionsnedsättning.
Aaltonen betonar specialomsorgsdistriktets instruktion. Enligt instruktionen ska varje arbetsolycka, varje tillbud och varje situation som äventyrar patientsäkerheten anmälas i HaiPro-systemet.
– Det är nödvändigt för att de tjänstemän och organ som ansvarar för arbetarskydd- och arbetssäkerhet ska kunna vidta de åtgärder som behövs.
Tiina Koski gjorde två HaiPro-anmälningar 2017. Aaltonen bestrider inte att det var känt bland cheferna inom specialomsorgsdistriktet att hoten fortsatte även efter det.
– Koski har berättat om dem.
Spärrmarkering behövs
Specialomsorgsdistriktet råder arbetstagare som blivit hotade att omedelbart spärra sina person- och adressuppgifter. Om det gäller hot som sänds med textmeddelanden eller via sociala medier, uppmanas arbetstagaren att blockera dem.
– Jag måste ändå medge att vi i viss mån saknar verktyg när det gäller sociala medier och nya kommunikationsmedel. Självbestämmandelagen är så stark – den ställer stränga villkor för hur mycket man kan begränsa kommunikationen för en brukare med intellektuell funktionsnedsättning.
I vissa situationer där säkerheten varit hotad har man enligt Aaltonen gått in för att till exempel tillfälligt ta mobiltelefonen ifrån en brukare.
– Men enligt lagen kan man inte begränsa en brukares kommunikation med andra helt eller för en lång tid, säger hon.
En revidering av lagen om självbestämmanderätten är på gång. Aaltonen hoppas att de brister som upptäckts vid tillämpandet av lagen ska beaktas i den nya lagen.
Arbetstagaren polisanmäler
I fall av våld och andra allvarliga brott kan polisanmälan göras förutom av arbetstagaren också av arbetsgivaren. I Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt ligger ansvaret för polisanmälan på arbetstagaren som utsatts för hot eller någon gärning, säger Aaltonen.
– Om arbetstagaren säger att hen inte klarar av det så kan vi förstås göra polisanmälan. Eftersom gärningsmannen namnges i anmälan och andra detaljer uppges anser vi att det är bättre att arbetstagaren sköter det själv. Men vid behov hjälper vi förstås till.
Dessutom kan arbetstagaren söka sig till företagshälsovården.
Arbetshandledning har erbjudits
En arbetstagare som utsatts för våld eller upprepade hot om våld kan också vara i behov av arbetshandledning. I sista hand är det arbetsgivaren som ansvarar för att ordna det.
– När det gäller arbetshandledning utgår vi från att arbetstagaren själv uppger vilken slags hjälp och stöd hen behöver och sedan handlar vi enligt det, säger Aaltonen.
Allas personkemi matchar inte. Därför tycker Aaltonen att det är bättre att arbetstagaren själv väljer en arbetshandledare än att arbetsgivaren utser en.
– Vid behov hjälper vi till.
Aaltonen säger att Koski erbjudits möjlighet till arbetshandledning.
– Vi har haft ändringar inom organisationen och Koskis chef har fått ny chef tre gånger på två år. Åtminstone den nuvarande chefen erbjöd arbetshandledning i våras, men Koski hade konstaterat att hon inte behöver det just då.
Specialomsorgsdistriktets stöd- och kompetenscenter inom funktionsnedsättningsområdet hamnade i rubrikerna när Sydvästra Finlands regionsförvaltningsverk hotade stänga en av dess enheter. Orsaken var det våldshot personalen upplevde och som man inte hade fått bukt på. Specialomsorgsdistriktet lyckades sedan genomföra förbättringar och undvika stängningen. Det kan du läsa mer om här, på finska.
Läs mer: Personalen på Kårkulla samkommun rapporterar våld och hot om våld i arbetet varje dag.
”Ingen ska lämnas ensam”
Den hotande brukaren åtalades för olaga hot och brott mot kommunikationsfrid i tingsrätten. Den åtalade erkände sin skuld till största delen av åtalen. Åklagaren yrkade på villkorligt fängelsestraff och Koski instämde i kravet.
– Jag är inte hjärtlös. Personer med intellektuell funktionsnedsättning hör inte hemma i fängelset.
Ett alternativ skulle ha varit att besluta om vård mot personens vilja. Då skulle man kunna övervaka hen och hen skulle få den hjälp och det stöd hen behöver.
Koski vill uppmuntra vårdsektorn att diskutera det ökande våldet och fundera på olika sätt att förebygga det och stöda dem som faller offer.
– För att ingen ska bli lämnad ensam.
Dömdes till villkorligt fängelsestraff
Egentliga Finlands tingsrätt fällde sin dom den 1 oktober. Brukaren dömdes till 30 dagars villkorligt fängelsestraff. Straffet är villkorligt eftersom personen inte har dömts tidigare. Prövotiden går ut i september 2021.
Dessutom dömdes brukaren att betala ett skadestånd på 1 000 euro till Koski.
Tingsrätten konstaterade i sin motivering att Tiina Koski har haft grund att vara rädd för sin och sin familjs säkerhet. Den dömda hade tidigare betett sig våldsamt och det behövdes flera män för att hålla hen stilla.
Eftersom den dömda har en intellektuell funktionsnedsättning gjorde tingsrätten en bedömning av i vilken grad den intellektuella funktionsnedsättningen och den psykiska hälsan påverkade hens handlingar och om hen förstod innehållet i sina hot och straffbarheten av sina gärningar. Tingsrätten slog fast att den dömdas tillräknelighet var nedsatt vid tiden för gärningarna, men att de upprepade gärningarna och klandervärdheten i dem förutsätter fängelsestraff.
Domen gjorde slut på hoten
Koski är huvudsakligen nöjd med tingsrättens dom och den offentlighet fallet har fått. Efter att Motiivi rapporterade om hoten mot Koski på finska i slutet av augusti, skrev också bland andra Iltalehti, Turun Sanomat och MTV om fallet.
– Jag ville väcka diskussion om det våld och det hot om våld som riktas mot anställda som jobbar med personer med intellektuella funktionsnedsättningar, och det lyckades jag med. Dessutom är jag tacksam för allt det stöd och den uppmuntran jag fått av mina kolleger, säger Koski.
Tingsrättens beslut har ännu inte vunnit laga kraft, utan parterna kan överklaga till hovrätten. Tiina Koski nöjer sig med tingsrättens dom.
De sista hoten fick Koski bara dagen innan tingsrätten fällde sin dom. Veckoslutet innan hade hon fått 80 hot. Av dem var 49 rena dödshot och 31 lindrigare utskällning. Efter domen har hon inte fått flera hot.
Rättegången gällde bara de hot Koski fått fram till första delen av fjolåret. En ny rättegång är alltså på väg.